Jag glömmer aldrig ditt leende

Jag har länge tänkt formulera en text om de personer som förde mig in på denna bana av ett fanatiskt supporterskap för Brynäs IF, och bakgrunden till den här bloggens namn. Det är dock inga enkla texter att skriva, då den emotionella densiteten i dessa är otroligt hög. Men nån gång måste det göras, och en av dessa personer jag tänkt tillägna en text har i dag fattats oss i ett helt decennium.

Mitt allra första minne av Tommy Sandlin är inget glasklart minne, men vissa intryck är otroligt klara såhär cirka 35 år senare. Det jag minns är att Tommy hejade på mig och rufsade mig i håret och sa något roligt, men det som fastnade var det där leendet. Det där leendet som kunde avväpna vem som helst, det där varma ansiktsuttrycket som säkerligen skulle skynda på nedsmältningen av polarisarna avsevärt, om det nu användes i det syftet. Det fanns något så innerligt i det att det inte gick att missa, även för ett litet barn som jag var då. Det kom med ett okonstlat budskap om att ”jag bryr mig om dig”, ”jag vill dig allt väl”. Jag kan tyvärr inte göra känslan rättvisa i en text, men ni får hålla till godo av mina tafatta försök.
Jag inbillar mig att just detta gjorde honom till den fantastiska ledare han var, han såg verkligen det bästa i alla och hade en genuin önskan att få den personen att plocka fram det, vid rätt tillfälle. Det där samuraj-talet hade självklart inte bara med orden och göra utan det hade lika mycket med Tommys förmåga att förmedla det.

Någonstans där, med det rufsade håret, förädlades mitt Brynäs-intresse till fanatism, jag kände en otrolig stolthet att dela någon form av blodsband med en sådan legend och fantastisk person. Jag gladdes extra när han nådde framgång, och jag berördes hårdare än normalt vid de tillfällen där han, i mitt tycke, behandlades på ett mindre korrekt sätt.

Nästa personliga minne, som utspelar sig några månader efter guldet 1993. Den där lilla parveln med rufsat hår hade nått fram till studenten. Jag kan i efterhand skämmas lite över detta minne, då jag skulle velat reagera på ett lite annorlunda sätt än vad jag gjorde. Min far hade ordnat så att i gruppen av släktingar som väntade på att gratulera den nyutexaminerade gymnasieingenjören, fanns även en mästarcoach i form av Tommy Sandlin. Han hängde en Brynäs-flagga runt min hals och gav mig en guld-tshirt. Självklart var det där leendet på plats, det var så jag kände igen honom i folkvimlet. Jag var så okoncentrerad att jag inte hade full koll på vilka som gratulerade mig. Men leendet gick självklart inte att ta miste på. Som sagt, jag önskar jag reagerat annorlunda. Visat hur stort jag verkligen tyckte, att han var där.

Jag tror faktiskt, den där studenten var den sista gången jag träffade Tommy personligen. Vi hade ingen personlig relation alls mer än släktskapet. Men jag reagerade fortfarande väldigt kraftigt, den där dagen för tio år sedan, jag satt på jobbet och surfade in på Aftonbladet. Där möts jag av rubriken ”TOMMY SANDLIN DÖD”, som ett hårt slag i magen. Jag blev självklart väldigt ledsen, men även chockad. De senaste rapporterna hade ju varit bra, Tommy fick ju komma hem från sjukhuset. Jag var tvungen att lämna jobbet, och av nån anledning så hämtade pappa upp mig. Han hade inte hört nyheten och jag var tvungen att berätta det för honom. Om det inte brustit innan så gjorde det det då. Tårarna rann, en fantastisk människa fanns inte längre. Världen var en hockeyprofessor fattigare.

Nu har det alltså gått tio år, jag är helt övertygad om att Tommy sprider den värme bara han kan sprida, på den plats han befinner sig. Leendet finns där än idag, var du än är. Tack Tommy! Tack för att du gav mig det där leendet. Tack för allt du gjort för den förening jag älskar mest i världen. Tack!

Jag glömmer aldrig ditt leende.