Det är ingen jävla lekstuga

Då verkar det bli som jag var rädd för, Sundlöv väljer att gå vidare. Han ska enligt rykten ha tackat nej till bjuda-med-armbågen-kontraktet Brynäs (även det enligt rykten) har erbjudit honom. Det går ju såklart att ha åsikter om att jag har åsikter om saker som inte är mer bekräftade än artiklar i kvällstidningarna. Men i det läge när transparensen helt har lämnat vår förening, där kommunikationen endast sker via förvirrade intervjuer i tv eller saft-och-bullar-intervjuer i någon podcast och det inte finns ETT ENDA uttalande, i Brynäs officiella kanaler, från styrelse eller klubbdirektör när det kommer till alla rykten och frågor om framtiden. Det är långt ifrån ett styrkebesked, det är långt ifrån ett bra ledarskap och det är långt ifrån någon som helst Brynäsanda.

Jag är en stark avståndstagare till “Avgå alla”-pöbeln, men i dag känns det nästan frestande att plocka upp en påse fjädrar och en hink tjära och gå med i fackeltåget. Jag ser inte frågorna kring Brynäs framtid så mycket i personer som jag ser det i personligheter och egenskaper. Så här:

Sundlöv var med I det senaste eventet som anordnades för Privatpartners, där han svarade MYCKET tålmodigt på samtliga frågor. Han har dessutom i intervjuer påtalat hur viktigt det är att tänka att ingen är större än föreningen, och det känns verkligen hur han brinner för detta. Sen går det ju inte att påstå att han har ett helt fläckfritt track-record, det finns beslut och värvningar som har varit långt ifrån lyckade. Men finns det någon sportchef som inte har både bra och dåliga värvningar på sitt samvete? Sen kommer vi till problemet att bedömningen av en sportchefs arbete görs endast i nuet, när det blir kval har ett uselt jobb utförts, när det blir final är det ett fantastiskt jobb. Ta istället SM-guldet 2012, hur många års jobb hade inte bäddat för just det. Framgång bygger ju på hårt arbete under längre tid, Jakob Silfverberg bestämde sig inte veckorna innan säsongen 11/12 startade att bli en fantastisk hockeyspelare, han hade jobbat mer än ett decennium för det. Ta Rögle, ta Växsjö, ta Skellefteå lag som gått från medioker till succé, det gjordes inte på en fikarast. Sen föder framgång såklart ny framgång, om det går att förvalta den. Brynäs har misslyckats vid flera tillfällen, och i stället för dynastier har det blivit one-hit-wonders 1980, 1999 och 2012. Efter guldet 1993 lyckades man hålla i det ett tag i alla fall, och det tog inte 13 år innan nästa guld. Vad jag vill säga är att det gäller att hitta människor som både har passande egenskaper OCH har en passion och förståelse för föreningen. Jämför till exempel med Campese som i de flesta intervjuer pratar om jaget och vad han själv gjort rätt och vad andra gjort fel. Jag påstår inte att han har kompetensen, men jag är tveksam till passionen och brinnandet för föreningen. Sen har vi vår styrelseordförande, där är det helt omöjligt att bedöma passionen, han syns inte och när han syns är det inte några passionerade intryck som ges. Samma här, kompetensen inom vissa områden finns säkert, valberedningen har ju ändå bedömt honom som lämplig att vara styrelsemedlem i över ett decennium. Men ledarskap innefattar även kommunikativa egenskaper, vara ansiktet utåt står det till och med i stadgarna om styrelseordförandes roll.

När det nu inte finns några officiella uttalanden, blir jag som så många andra tvungen att lita på rykten och information som letar sig fram i inofficiella kanaler. Den bilden gör ju inte en bitter gammal medlem som mig särskilt lugn. När nu det verkar som om den som troligen brinner mest för föreningen skall lämna skutan blir jag som sagt smått benägen att gå med i den sällan genomtänkta skaran Internet-tyckare.

Det får vara slut på amatörmässigheten och lekstugan, det är dags att visa ledarskap och det är dags att börja kommunicera med oss medlemmar och andra som brinner för vår anrika förening. Det finns ingen annan väg ut ur detta än att vi alla som har den här passionen samlar oss kring idén om att föreningen först och främst skall överleva och sedan gå mot MYCKET bättre tider. Detta utan att sätta upp flummiga mål som X antal guld inom Y antal år. Överleva och sedan bättre tider, just nu räcker det. För oavsett om det tar ett, tre eller tio år, så är alternativet katastrof i så många bemärkelser. Långsiktiga finaldeltaganden, trumfar kortsiktiga guld alla dagar i veckan.

The Curse of the SM-Guld

Jaha, ytterligare en förlust… Den sved så pass mycket att jag dammade av denna sida för att avreagera mig medelst tangentbordstryckningar.

Jag tänker inte sia nåt om den närstående framtiden, det får visa sig vilken tabellplacering Brynäs får efter de avslutande sju omgångarna.

Jag tänker på framtiden på lite längre sikt. Det pratas om planer, men det pratas kanske mer än det verkar planeras om jag ska vara lite elak.

De här planerna med ”SM-guld inom X år”, eller ”För mycket tiondeplatser” är inget jag skulle börja med i en plan för någon form av herravälde. Det handlar om helt andra saker, i alla fall i ett inledande skede. Det gäller att ha en grund att stå på, och då pratar jag inte heller om ”Leda svensk ishockeys utveckling”. Bra vision, usel som plan. Det dyker upp fler och fler oroliga röster, som ser att hockeyn har hamnat i baksätet hos föreningen och numera är arbetet runt ”En bra start” och liknande högre prioriterade. Jag förstår oron, men jag delar den inte riktigt (ännu). Jag tror nämligen att detta kan vara en av grundstenarna, en detalj som kan generera intäkter trots i någon mån uteblivna resultat. Det är där som mycket av lösningen finns, en ny modell när det gäller ekonomin kring en SHL-förening. En annan del är, mitt favoritämne, souvenirer. Även här går det att göra saker (pengar), utan att SM-bucklorna radas upp år efter år. Jag ser det som ett naturligt steg, efter att ha byggt varumärket kring ”En bra start”, det gäller att få utväxling i detta i sport-delen, dvs fler supportrar, större publik och som i sin tur lockar spelare.

Men vi kliver tillbaka lite, vad menar jag med titeln egentligen? Jag menar att de guld Brynäs vunnit i modern tid har ställt till mer än de hjälpt föreningen, både efter -99 och 2012 uteblev tyvärr effekterna, i alla fall på lång sikt. Lägg där till finalförlusterna -95 och 2017. Förbannelsen ligger i att många stirrar sig blinda på ”Vi vann ju guld för ett… två… tre… år sedan.” eller byt guld mot ”vi var i final” och ungefär samma effekt uppstår, en tynande nöjdhet som slutar i ett hastigt uppvaknande när det är på håret att slutspel nås eller att kvalserien kommer ohälsosamt nära. Historien har tyvärr upprepat sig, och inte bara har utvecklingen gått åt fel håll, utan i de flesta fall har en god utvecklingskurva drastiskt avbrutits på grund av att ett guld ”råkade” vinnas. Nästan så att faktumet att hårt jobb alltid behövts, helt glömts bort ”Vi vann ju guld, hur svårt kan det vara?”

Jag har självklart varit en av dem som varit gladast åt de guld jag på ett eller annat sätt fått uppleva, men de där dalarna i mellan, hemresan efter kvalserie-förlusten i Ängelholm, ångesten på läktaren vid hemmaförlusten mot Nyköping, vi som var med då kan nog inte helt enkelt svara på vilket vi minns starkast. Men det som är mer säkert, är att vi fortfarande stod/satt kvar där på läktaren säsongen efter. Det är det här som är kärnan för mig, en passion som aldrig riktigt går ur. Jag finns inte på läktaren längre, och har inte gjort på flera säsonger, men längst där inne i hjärtat brinner ändå lågan, och den handlar ju faktiskt inte på långa vägar om SM-guld eller ens om vinster, den handlar om något helt annat. Så när det pratas om SM-guld inom X antal år, så är det redan fel spår som tagits, för ett SM-guld leder inte till annat än nöjdhet ett eller möjligen ett par år och en slappare hantering av plan, för nu har vi ju nåt målet?

Det viktiga är i stället att bygga grundpelare, Brynäs var en gång i tiden bäst på ett av dessa grundpelare, nämligen juniorverksamheten. För där finns det en enorm potential, inte bara det faktum att det går att få fram fantastiska spelare utan att öppna det stora facket på plånboken, det går att bygga långa relationer, mellan spelare och publik, mellan spelare och förening och mellan spelare och spelare. Jag vet inte hur många som såg Sundlövs presentation om Brynäs DNA, men det kanske var det mest klockrena jag sett under mina dryga 40 år som Brynäsare. Det är ju så nära en helig gral det går att komma i den här världen. Det skulle locka dubbelt så mycket publik som idag, om laget bestod till stor del av dessa egna produkter, OAVSETT resultat, för den som inte fattat det så är vi hockeysupportrar ute efter känslor mer än glädje.

Jag har en viss försiktig tilltro till vad som nu händer i föreningen, Dackell måste såklart kliva upp några steg, men får han Sundlöv som kompanjon kan det bli riktigt bra. Campese har också potential, men det gäller att ha uthållighet och på riktigt inse att det är extremt ensamt att leda en av världens viktigaste föreningar. Det gäller därför att de planer som nu utformats, utan att riktigt kommuniceras, innehåller planer för vad som händer året efter det där 14:e guldet tas till Gävle, vad som händer efter en ny finalförlust för det är dessa år som skapar dynastier eller tiondeplatser.

Troligtvis det bästa som kunde hända

Jag hade mentalt, mer eller mindre, redan skrivit denna text innan final sju ens hade börjat. Inte för att jag nödvändigtvis trodde på förlust, inte alls faktiskt, men för att inte jinxa det hela och för att jag ser det som ett bättre scenario i det längre perspektivet.
Ville jag inte att det fjortonde guldet skulle bärgas i år? Självklart vill jag ha ett guld per år, men jag är inte helt förtjust i att vinna ett, relativt oväntat, guld och sedan inte skörda av framgångarna, vilket skett tidigare.
Jag vill alltså påstå att det var rätt bra med en förlust igår, eller bra var ett jävligt dåligt ordval, men det finns i alla fall fördelar med gårdagens resultat. Jag tror nämligen att det finns en enorm potential till att bygga en dynasti de kommande åren, förutsatt att det läggs ner ett fortsatt hårt, hårt jobb. Mina tankar går nåt sånt här:
  • En förlust gör att de spelare/ledare som finns kvar nästa år kommer att vara extremt hungriga på det där guldet kommande säsong, i stället för att riskera en viss mättnad. Spelarförluster är även större vid ett guld.
  • Laget har dessutom sammansvetsats och rollerna har satts, vilket kommer att ge positiva effekter långt in i framtiden.
  • Förhoppningsvis har även populariteten/intresset för laget ökat i och med den smått heroiska insatsen i slutspelet, vilket kan leda till ett ökat publiksnitt. Just publiksnittet (jag gillar förvisso inte det mätetalet, men läs intäkt/match i stället) är otroligt viktigt för att ekonomin och dessutom stämningen på matcherna skall vara på högsta nivå.
  • Vi har fått fram en kapten som verkligen andas Brynäsanda
  • Det har dessutom skapats en ”Vi kan ta ett guld”-mentalitet kring laget. Den försvinner knappast till kommande säsong.
  • Jag gillar inte Bengtzén, av flera skäl, men det går inte annat än att berömma honom för årets lagbygge, och jag är övertygad om att kommande säsongs lag kommer att vara av samma kvalitet. Även om rykten om t ex Rittola oroar mig.
  • Det finns flera lovande juniorer som kommer att ta ett kliv till kommande säsong.
  • I och med att Brynäs tvingade fram en tredje hemmamatch i finalserien, blev det ekonomiska utfallet nästintill maximalt.
Summa summarum, det finns en enorm potential att bygga en ny storhetstid, om bara viljan, kraften och uthålligheten finns.
Självklart finns det utmaningar med kommande säsong med, det krävs enormt med jobb för att nå en final kommande säsong. Det finns såklart en risk med att  den gångna säsongen skapar en illusion om att det är enklare än vad det är att nå guldet, att det tummas lite på det hårda jobbet. Jag tror inte så blir fallet, men visst finns risken där. Det gäller redan med början på tisdag att sätta upp målen för inte bara kommande säsong utan kommande era. EN final är ingen final, målet måste ligga på nivån utan final, exempelvis de kommande tre åren, är vi inte ens i närheten av nöjda.
Nu har det gått något år efter den stora personalomsättningen, och den nya organisationen börjar sätta sig. Det innebär att kraven måste öka och här kommer vi supportrar in. Vi måste ställa höga krav, inte bara på spelare/ledare i laget, utan även på hur ledning/styrelse mm sköter allt från ekonomi till strategiska beslut. Jag tänker försöka sätta lite fler ord på detta här på bloggen, särskilt tiden fram till årsmötet. Jag skulle bli väldigt glad om ni som läser här ville dela med er med era tankar kring just detta.

Nej, jag skulle ha samma åsikt även om det lyckades

Jag kan inte riktigt låta bli att vara irriterad över gårdagen, och då brukar det ju hamna på pränt på denna blogg 😉

Men vill ni läsa ett mer sansat och välformulerat inlägg runt ämnet, skall ni om ni inte redan gjort det, läsa eminente Erik Sandbergs syn på samma sak. Vill ni även fortsätta läsa mitt egna bidrag, blir jag ju glad.

Det jag vill orda en del om är det som hände efter drygt halva tredjeperioden spelats igår. Brynäs får ett power play och Bulan Berglund beslutar sig för att lyfta ut Felix Sandström och använda en sjätte utespelare i stället. I det här läget kan jag tycka att det finns en poäng att vidta denna åtgärd, även om jag inte tycker det är helt rätt. Brynäs hade spelat bra i power play denna match, även om det inte gjorts mål fram till denna tidpunkt. Samtidigt är det en bra signal att visa att man gör allt för att vinna, i DETTA läge. Det lyckas ju dessutom, och plötsligt är matchen vid liv med dryga sex och en halv minut kvar av sista perioden.

Strax uppstår ett nytt power play läge, vid 16:30 på klocka. Här är matchen i ett annat läge, och att lyfta målvakten är långt igång självklart. Jag sträcker mig till att det till och med är helt fel, att i inledningen av detta pp lyfta ut målvakten. Bättre att vänta i det här läget, när det strax efteråt blir ytterligare en utvisning för Skellefteå så är det på gränsen till idioti att spela med SEX mot tre. Det finns massor med saker som talar emot detta beslut. Brynäs hade som sagt ett bra power play under matchen, dessutom har de momentum, de har möjlighet att spela med två man mer i 1:35, det är dessutom tid kvar efter utvisningen. Ytterligare en anledning till att inte ta målvakten är att den effekt en sjätte spelare, är mer eller mindre minimal Om det gränsade till idioti när det skulle tekas i Skellefteås zon, så har den gränsen mer eller mindre passerats när tekningen sker i mittzon. Helt fel är det i alla fall, och det är inte heller en spännande chansning eller ett djärvt försök. Det är bara fel, och det skulle jag ha vidhållit även om chansningen lyckats. Att värdera ett beslut enbart efter resultatet, känns en smula tveksamt. Det skulle ju rent teoretiskt gå att chansa med sex utespelare redan från start och vinna matchen. Ett sådant beslut skulle knappast debatteras eller hyllas, enbart sågas. Det var ett felaktigt beslut oavsett hur utgången blev. Det som är mest problematiskt med beslutet är att det visar en utmaning i coachningen av dagens Brynäs. Förmågan att hålla huvudet kallt i avgörande skeden har utvecklingspotential helt enkelt.

Det gäller att ta kalkylerade risker, inte göra chansningar när man som ytterst tveksamma och mer eller mindre saknar uppsida jämfört med ett säkrare alternativ. En ledare ska leda, som vid första tillfället målvakten lyftes.

Om vi ska vara lite positiva runt gårdagen, såhär på slutet av inlägget, så blir jag riktigt glad att se Lucas Carlsson på isen. Denna gång live dessutom. Det känns överflödigt att påpeka, men den killen kommer att gå långt. Så moget spel av en så pass ung spelare är verkligen ovanligt.

När vi ändå är inne på Lucas, så måste jag nämna Lukas Kihlström. Han har gjort ett jättelyft denna säsong, har det med A:et på bröstet eller finns det andra anledningar. Självklart är det flera, men roligt att se är det oavsett.

Jag hann inte ut med detta inlägg innan dagens match började, så i stället för KROSSA SKELLEFTEÅ! Får jag köra KÄMPA BRYNÄS!

Trevlig advent!

Den gamla bloggen återuppstår

Hej!

Det var ett tag sedan jag blev kontaktad av Nyheter24 inför slutspelet 2006 (tror jag det var). De undrade om jag ville vara med och starta en ny site med hockeybloggare. Jag tror det var för att jag då var ordförande i Brynäs Supporterklubb Brooklyn Tigers. Jag tyckte det verkade kul och hoppade på idén. Jag skrev en hel del inlägg under några år, som irriterade en hel del motståndarsupportrar, men som förhoppningsvis gladde desto fler Brynässupportrar. Jag hoppade senare av och började skriva för Brynäsportalen. Nu har jag känt pressen, via Facebook-sidan för den gamla bloggen, att det var dags att ta upp detta med bloggande igen.

Så här är den i ny regi, helt oberoende. Just nu finns varken innehåll, eller ett anpassat utseende, men det är tänkt att det ska vara på plats inom kort. Ett nytt inlägg kommer under kvällen/dagen.

Varmt välkomna ska ni i alla fall vara!
Håkan