The Curse of the SM-Guld

Jaha, ytterligare en förlust… Den sved så pass mycket att jag dammade av denna sida för att avreagera mig medelst tangentbordstryckningar.

Jag tänker inte sia nåt om den närstående framtiden, det får visa sig vilken tabellplacering Brynäs får efter de avslutande sju omgångarna.

Jag tänker på framtiden på lite längre sikt. Det pratas om planer, men det pratas kanske mer än det verkar planeras om jag ska vara lite elak.

De här planerna med ”SM-guld inom X år”, eller ”För mycket tiondeplatser” är inget jag skulle börja med i en plan för någon form av herravälde. Det handlar om helt andra saker, i alla fall i ett inledande skede. Det gäller att ha en grund att stå på, och då pratar jag inte heller om ”Leda svensk ishockeys utveckling”. Bra vision, usel som plan. Det dyker upp fler och fler oroliga röster, som ser att hockeyn har hamnat i baksätet hos föreningen och numera är arbetet runt ”En bra start” och liknande högre prioriterade. Jag förstår oron, men jag delar den inte riktigt (ännu). Jag tror nämligen att detta kan vara en av grundstenarna, en detalj som kan generera intäkter trots i någon mån uteblivna resultat. Det är där som mycket av lösningen finns, en ny modell när det gäller ekonomin kring en SHL-förening. En annan del är, mitt favoritämne, souvenirer. Även här går det att göra saker (pengar), utan att SM-bucklorna radas upp år efter år. Jag ser det som ett naturligt steg, efter att ha byggt varumärket kring ”En bra start”, det gäller att få utväxling i detta i sport-delen, dvs fler supportrar, större publik och som i sin tur lockar spelare.

Men vi kliver tillbaka lite, vad menar jag med titeln egentligen? Jag menar att de guld Brynäs vunnit i modern tid har ställt till mer än de hjälpt föreningen, både efter -99 och 2012 uteblev tyvärr effekterna, i alla fall på lång sikt. Lägg där till finalförlusterna -95 och 2017. Förbannelsen ligger i att många stirrar sig blinda på ”Vi vann ju guld för ett… två… tre… år sedan.” eller byt guld mot ”vi var i final” och ungefär samma effekt uppstår, en tynande nöjdhet som slutar i ett hastigt uppvaknande när det är på håret att slutspel nås eller att kvalserien kommer ohälsosamt nära. Historien har tyvärr upprepat sig, och inte bara har utvecklingen gått åt fel håll, utan i de flesta fall har en god utvecklingskurva drastiskt avbrutits på grund av att ett guld ”råkade” vinnas. Nästan så att faktumet att hårt jobb alltid behövts, helt glömts bort ”Vi vann ju guld, hur svårt kan det vara?”

Jag har självklart varit en av dem som varit gladast åt de guld jag på ett eller annat sätt fått uppleva, men de där dalarna i mellan, hemresan efter kvalserie-förlusten i Ängelholm, ångesten på läktaren vid hemmaförlusten mot Nyköping, vi som var med då kan nog inte helt enkelt svara på vilket vi minns starkast. Men det som är mer säkert, är att vi fortfarande stod/satt kvar där på läktaren säsongen efter. Det är det här som är kärnan för mig, en passion som aldrig riktigt går ur. Jag finns inte på läktaren längre, och har inte gjort på flera säsonger, men längst där inne i hjärtat brinner ändå lågan, och den handlar ju faktiskt inte på långa vägar om SM-guld eller ens om vinster, den handlar om något helt annat. Så när det pratas om SM-guld inom X antal år, så är det redan fel spår som tagits, för ett SM-guld leder inte till annat än nöjdhet ett eller möjligen ett par år och en slappare hantering av plan, för nu har vi ju nåt målet?

Det viktiga är i stället att bygga grundpelare, Brynäs var en gång i tiden bäst på ett av dessa grundpelare, nämligen juniorverksamheten. För där finns det en enorm potential, inte bara det faktum att det går att få fram fantastiska spelare utan att öppna det stora facket på plånboken, det går att bygga långa relationer, mellan spelare och publik, mellan spelare och förening och mellan spelare och spelare. Jag vet inte hur många som såg Sundlövs presentation om Brynäs DNA, men det kanske var det mest klockrena jag sett under mina dryga 40 år som Brynäsare. Det är ju så nära en helig gral det går att komma i den här världen. Det skulle locka dubbelt så mycket publik som idag, om laget bestod till stor del av dessa egna produkter, OAVSETT resultat, för den som inte fattat det så är vi hockeysupportrar ute efter känslor mer än glädje.

Jag har en viss försiktig tilltro till vad som nu händer i föreningen, Dackell måste såklart kliva upp några steg, men får han Sundlöv som kompanjon kan det bli riktigt bra. Campese har också potential, men det gäller att ha uthållighet och på riktigt inse att det är extremt ensamt att leda en av världens viktigaste föreningar. Det gäller därför att de planer som nu utformats, utan att riktigt kommuniceras, innehåller planer för vad som händer året efter det där 14:e guldet tas till Gävle, vad som händer efter en ny finalförlust för det är dessa år som skapar dynastier eller tiondeplatser.

Publicerat av

Håkan Fahlstedt

Född brynäsare och har besökt Gavlerinken sedan treårsåldern. Gjorde några år som supporterklubssordförande. Gick vidare till att bli sponsor och nu tycker jag mest. Här tänker jag fokusera på saker runt Brynäs, mer än matchanalyser.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *